Sveket...den nakna sanningen om en seperation

​Detta är ett mycket känsligt/öppet inlägg (med mycket text) med den nakna sanningen om hur det kan gå när man som föräldrar väljer att dela på sig och barn mer eller mindre hamnar i kläm. För hur det än är så är detta ett val som barnet själv inte kan välja utan bara måste hänga med på.

Beroende på hur gamla barnen är när detta beslut tas av oss vuxna, så reagerar självfallet barnen olika. Är dom små är det svårt att förstå och dom kanske inte säger så mycket, men desto äldre de blir ju mer känslomässigt blir det. Även ju längre tiden går så kommer deras känslor fram.

Min älskade dotter var endast några månader när vi packade våra lådor för att flytta till nytt boende. Just där och då var hon nog inte speciellt känslomässigt påverkad, var nog mer jag som mamma som kände mig misslyckad och att jag hade förstört mitt barns framtid. Jag var så ledsen och besviken på mig själv för detta var självfallet inte tanken när jag valde att skaffa barn, men just då var det de bästa och har varit hela vägen. Det bästa för både mig och min dotter.

Efter separationen hade jag och min dotters far, som så många andra, olika tankar om hur livet skulle fortsätta. Jag ville lösa det på mitt sätt och han på sitt sätt, det som kanske missades där och då var hur det egentligen skulle bli bäst för vår dotter. Egoismen från oss vuxna växte fram och man tyckte att barnet är "mitt". Men en otroligt viktig sak att dra till minnes som jag lärt mig under alla dessa år, det är faktiskt så att det är inte vi föräldrar som på något sätt har rätt till att ha barnen enligt ett visst schema utan det är våra barn som har rätt till oss och en trygg vardag och uppväxt.

Min dotters barndom vacklades av en mycket ostabil tillvaro med sin far. Ena dagen var det bra och den andra sågs man inte. Jag upplevde det som att man bara hade barn när det passade, man tog inte föräldraskapet på allvar och inte fullt ut. Jag kommer väl bli hängd av berörd person nu, men det var så jag upplevde det och så jag kände att det var. Ni läsare får tänka på att det som skrivs här är mina känslor och bara ena sidan självfallet av det hela.

Min dotter växte upp hos mig i stort sett helt från det att hon var 6 månader, var en helg i månaden hos sin far i snitt och ibland till och med mindre. Avståndet mellan dom växte och blev större, varje gång det avbokades blev besvikelsen också större. Till sist tappar man allt förtroendet och i detta fall så rasade hela relationen.

Nu är min dotter snart 11 år och sedan snart 2 år tillbaka är hon heltids boende hos mig och min sambo och har själv valt att i dagsläget inte ha kontakt med sin far. Under resans gång har det varit många händelser som skapat detta, är självfallet inget som hon fått för sig över en natt. Efter så många år spelar det tyvärr inte heller någon roll vad jag säger och försöker övertyga henne om, hon har blivit så pass stor att hon vill bestämma detta själv. Det enda vi som föräldrar kan göra i dagsläget är att finnas vid hennes sida och visa att vi fortfarande bryr oss och respekterar hennes val. Sen att detta kanske inte heller görs på ett sätt som en annan hade förväntat sig är trots allt inget jag ensam kan styra över. Jag vill bara att mitt barn ska må bra, ha en trygg uppväxt och få en stabil grund att stå på den dag hon ska stå helt på egna ben, få en bra självkänsla och veta att hon är värdefull!

Vart vill jag egentligen komma med detta inlägg?

Jo jag vill förklara för er andra föräldrar där ute som jag vet går igenom eller har gått igenom samma resa hur viktigt det är att man som förälder alltid sätter sitt barn i fokus. Det handlar inte om oss som vuxna och vår relation, det handlar om hur barnet mår. Det gäller att vara lyhörd och låta dom vara med och påverka.

Jag har också i nära relation separationer som har gått så himla bra och där man allesammans kan värna om barnet. Jag ser sån skillnad på dessa barnen och det gör ont i mig. Ibland kan det självfallet vara så att en förälder väljer att inte alls närvara men är fallet så kan man alltid se till att barnet får någon annan vuxen att se upp till. Tänk på att våra barn har inte valt oss som föräldrar och blir de så att dom väljer bort en med åren så är ändå det viktigaste att dom då har någon annan att se upp till och ta lärdom av! Våra barn är det finaste vi har och dom har bara en uppväxt och den ska vi vara rädda om! Jag kämpar och vet att det finns många fler där ute, kämpa på!

Gillar

Kommentarer